Jag sitter ner och utforskar ett expanderande universum och funderar över dess tillstånd. Betraktar andlöst och med klädsam tysthet dess sevärdheter mellan stora och lite minera gatan på femte avenyn på andra sidan stan där saker sker på samma satt som på andra lite finare sidan stan men beskriv med helt andra ord. Nakna stjärnor som kräver vår uppmärksamhet men inte belönas med den, gigantiska smällar i varje hörn och kastruller som står tätt hoppackade i gigantiska behållare. Utfiskade världshav i ett rop på hjälp, femtio ensamma själar i ett tunnelsystem.

Det här är jag när jag försöker finns ord men bara finner absurditeter och ofrånkomligt pladder. Att försöka sticka hål i huden och finna en konstnärlig ådra som pulserar som den en gång gjorde men bara finna bläckfisksvärta.

Så jag vandrar längs med mörka stigar för att rädda en krokodil en jag en gång läste i en bok var älskad. Sticker händerna i jackfickorna djupt ner i fickorna och spakar de allt brunare löven framför mig och visualiserar expertrecensioner och profithungrigt bedömer en ynglings livsverk medan han själv blossar på en självuppfödd padda. Kliniskt rena observationslokaler uppenbarar sig framför ett tredje öga. Globar som bränner sig fast, livsfarliga duschar och brännade kyla.

Månader av oförklarlig handlingsförlamning belyser orden från en annan sida. Vesaler, gemener, konsonanter och vokaler, verb, substantiv och retsamma adjektiv har har kastat hånfulla blickar mot ständig tystlåten monolog.

En subtil, en knappt märkbar förändring, andra ögon i tunnelbanefönstrets förförande blänk. Ord utan impuls, oförmögna att yttras, som om det hotade deras meningslösa existens.

Att föreställa sig ett liv i andra ögon. Ett solitärt vandrande mellan begränsade erbjudanden, att ta tre och betala för två, effektiva membran. I en kraftansamling reser den ofrivilliga kandidaten, den självplågade poeten och estradören, iklädd endast en obligatorisk existentiell ångest från sitt livs rus och skakar uppgivet på axlarna och ser sig omkring. Mäter ut en diskret spar och skickar iväg en dödlig salva med bruna löv, gräver ner händerna i jackfickorna och grubblar vidare i höstmörkret.

Jag antar att jag försöker finna struktur i något slags ostrukturerat kaos. Göra saker och ting mer hanterbart genom att ettikera dem och försluta dessa ord genom att sätta dem i små lådor i en osynlig bokhylla. Logik i saker vi aldrig kommer förstå. I kaoset, i sig en förutsättning för liv, istället för att stillsamt omfamna och bemästra det.

Det finns något bland fragmentarade textremsor som hoppar ut ur munnen, en osynlig hirarki i bland det ofullständiga nonses som förslavar oss, bland ortsnamn, vita mittlinjer som susar förbi, bland förfallna tebjudningar i hjärnstammens röda rum, elitens påmålade anspråkslöshet och minutiöst planerade rekreationsytor.

Kanske en förhöjning av ordet bortom cheesecakefärgade flanellskjortor och pulserade metropoler, dags att skramla ihop något av alla lösa ark som far omkring i flygande fläng, ord som är fast i en korg och väntar på att kramas ur tills all form av falsk betydelse tills dess att de är bleka och blasé, bröd för den vilsna massan i ett imperium som alla vägar leder till trots att det inte byggades på den dag. Kanske skildra nyanskiftningar i tegel och nyfallen snö, bedja till en helig ko eller ett störtat guldfiskimperium.

Om genomlysande expeditionslust i väderbitna ögonbryn, historiska vändpunkter, byte av perspekt i parallela univerum där nervbanor aldrig går och lägger sig, ivriga parkeringsvakter i livets lotteri.

//Godot även kallad SOM-EN-ÖPPEN-BOK-BILL

Jag sitter bredbent på en utav hennes vingliga stolar. Jag lutar huvudet bakåt medan gatulyktans sken tränger igenom persiennerna och tillåter ljuset att falla växelvis över min magra överkropp. Någonstans mellan rädslans herrgårdar, Lennon-tavlor som faller från taket och feta cirkusdvärgar som simmar i en tekanna och pratar nonsens får jag syn på henne sova. Jag sträcker mig efter whiskyflaskan på skrivbordet snett bakom mig, tänder en utav hennes illa rullade jointar och väger lite nonchalant på stolen. Bara sådär lagom, man vill ju inte reta upp henne, hon har ett himla humör.

Jag tittar på den rostiga skrivmaskinen som ensamt står på skrivbordet, betraktar  de små galaxerna av damm som lagt sig över vissa tecken. Jag tar ännu en klunk, det svider i halsen medan jag ser att ”J:et” är slitet av ändlösa JAG.

Ännu dröjer morgonens renande ljus och ännu dröjer det en timme, mer eller mindre, innan hon vaknar upp och med lätta danssteg, alltid till hennes tids soundtrack, kastar en hastig blick på mig och sedan försvinner ut i badrummet. 

Jag skriver: Astronaut.

                      Lindansare

visst. jag tar en sil då och

då. än sen, va haru

med det å göra? jag varnar dej

mervin, om du inte lämnar mej ifred

kommer jag å skära upp dig lite till

vid det där ärret, hajaru? alltså

jag blir förbannad, kallaru mej det där

en gång till på ett vanligt

kafé så kommer jag bara klappa till

& sparka dej så du vet

att du lever, alltså jag tänker inte ens bli

arg, jag dänger bara

till. en gång för alla

var på din vakt

Lagen

Vissa saker är bara för märkliga. Jag hade tänkt skriva jättemycket för en stund sedan men den känslan är som bortblåst. Med endorfinerna rusande i mina blodådror efter träningen, en stum känsla av tillfredställelse och trötta muskelfibrer hade jag börjat skissa på ett inlägg.

Det är mörkt och kallt. Ibland känns det som om någon lagt locket på för det är bara grått var man än vänder sig. Det slutar aldrig regna och när det för ett ögonblick upphör tycks molnen ligga blytungt över oss. Ibland känns det som om vi är i ett gigantiskt laboratorium, hela kosmos.

Ännu är det långt till vårens återfödelse, innan uteserveringarna ligger tätt utmed gatorna och ännu ligger gatuprofeterna i ide. Det ger en chans att se Stockholm från en annan vinkel, se de små felaktigheterna som gör staden till min utgångspunkt i världen. Betrakta ljusen i fjärran, neonskyltarnas rike, tågen som tycks tävla mellan Gamla Stan och Slussen. En annan värld.

Vintern kanske är ett nödvändigt ont, inte vet jag.

Det behöver inte alltid vara så djupt. Ibland räcker det så här.

Om man inte har levt i en bubbla det senaste året har man säkert hört talas om svininfluensan. Just, det svininfluensan. Smaka på ordet, känn på det, visst låter det...hmm...säg... svinit, smutsigt. En svag smak av bacon kanske. 
Saken är den att den kommer och den går inte att stoppa. Hur du än gör, hur mycket alkogel du än dushar i på morgonen och hur mycket du än undviker stora folksamlingar så kan du inte komma undan. Det där viruset har bestämt sig för att plocka oss en och en och vi har absolut ingenting att säga till om. Verkligen, jag går och väntar på att dö när som helst. Vilken sekund som helst händer det, man bara lämnar kroppen och så är det ett tomt skal kvar. Det är jag övertygad om, rädda sig den som kan! Det är som när alla skulle ha livbåten på titanic och dem där idioterna fortfarande står och spelar fiol eller vad de nu gör, de tror väl att de ska dö en ärofylld död men herregud! Ge mig livbåten för i helvete! Vadå kvinnor och barn? Har aldrig hört talas om det, vilket påhitt. Nymodigheter, dagens ungdomar, ge mig BÅTEN! NEJ DU FÅR INTE FÖLJA MED!

Det är som med galna kosjukan, minns ni det? Jävlar vilket liv det blev och under ett halvår vågade ingen, inte en själ, utom dem som inte visste bättre, äta en biff som inte var så genomstekt att den var fullkomligt svart. Jag åt grönsaker i flera månader, i helvete att massa prioner ska få käka upp min hjärna. Massor med människor gjorde detsamma, ett tag var vi alla vegetarianer och jag tror aldrig kossorna varit så glada och belåtna. Fatta Kossan Mu, tänk att söta Kossan Mu kunde ta livet av dig! Eller Doris, den där kossan på som gick på SVT efter bolibompa. Herregud! Var är världen på väg?

Det läskiga är att kossorna gjort sitt nu, de har haft sitt roliga och det har vi uppenbarligen också. Vi har skickat upp män på månen och någonstans däruppe sitter flera amerikanska flaggor och påminner om mänsklighetens bedrifter. Vi har skickat upp en gigantisk LP-skiva i guld tillsammans med en megafon som talar om att vi, människan, kommer i fred. Det säger den, på typ en miljon olika språk. Så om någon därute talar svenska så lär dem förstå. Såvida det inte var en skåning som fick stå för det svenska bidraget. Nu när man tänker efter, det kanske är därför vi inte lyckats få kontakt. TACK NASA!

Det jag försöker säga är att svinen kommer att ta över. Alldeles för länge har de mättat våra magar och gjort oss feta och lata med sina underbara revben men nu har dem fått nog och revolutionen står för dörren. Smittskyddsinstitutet har försökt lindra vår oro genom att tala om att det minsan heter den NYA INFLUENSAN. I helvete heller! Det är SVINinfluensan.

Om tio år har grisarna tagit över allt. Då äter de människospjäll på fredagar som de handlar på ICA. Och DÅ är det grisarna som har skickat GRISAR till månen och tagit bort alla våra flaggor och ersatt dem med egna. Med KLÖVAR på! Och då är det grisarna som har skickat upp en bergssprängare i det oändliga för att etablera kontakten vi aldrig lyckades få. NÖFF, NÖFF, NÖF, NÖ, NÖFFF kommer att att låta i etern.

Herregud, det är jag fullständigt övertygad om. Det är deprimerande, jag som alltid trodde att dem utbildade hästarna skulle bli vår undergång. Glöm 2012 och naturkatastrofer och annat skitsnack, alla med vett i huvudet fattar att det riktiga hotet kommer från ladan. Eller närmare än så, det är bara att titta ner på tallriken med den smaskiga spjällen.

Jag tror jag håller på att förlora förståndet. Hjälp!

Hmm, jag blev hungrig av att skriva. Undrar om det finns bacon kvar. Ah, Halleluja!

Vattnet ligger nästintill spegelblankt framför mig. Stranden, detta sommarmecka är ödslig och tom. Ännu dröjer det några månader innan den får fastna mellan någons tår och ännu dröjer det innan fiskmåsarna cirkulerar över våra huvuden som inför livets festmåltid.
     Jag kisar lite, de tusentals ljuskällorna tvärs över vattnet skapar ett konstverk i novembernatten. Någonstans, i närheten, hör jag ett dovt mummel, som om någon talar med mig men min blick är altjämt fixerad vid ljusen. Jag studerar hur somliga reflekteras i mälaren och försöker hitta något ljus som släcks. Om det finns liv på andra sidan. Jag tänker att varje ljus, varje glödlampa, varje bilstrålkastare som far föbi Essingeleden, varje neonskylt är ett liv.
     Jag uppfattar bara ett svagt brus, en svårtydd sång, ett meddelande som sänd i koder. Som om radiomottagaren fastnat mellan två kanaler. Jag tänker på årstiderna, på sommarens skönhet, på hösten och skiftningar i lövens färger, på den mörka och kalla vintern och på vårens pånyttfödelse. Jag tänker på Stockholm, på alla timmar i tunnelbana och den hatkärlek som präglar min relation till staden. 
     Jag låter blicken vandra över västerbron, jag söker själar, någon som är vid liv, ett möte. På det första och sista spadtaget, de väldiga bjälkarna som utgör den magnifika konstruktionen. På början och slut. På byggnadsrådsmöten och ritningar och på ankorna som är kvar i det kalla vattnet. På ett glas som går i kras.
     Mina fingar känns stela och jag märker att jag börjar frysa. Det spelar ingen roll, ju kallare jag blir desto mer värms jag av min lysande framtids våldsamma låga. Jag är en myra som klättrar uppför ett träd, men jag har tappat bort mig, jag vet inte vilken gren jag ska till, jag vet inte min plats.

Jag tänker på Thunder Road, på ord jag tappat längs med vägen. På svårigheterna med att skriva och smärtan i den vackra. Jag tänker på att våga släppa taget och låta håret fladdra i vinden. Jag är ingen hjälte, det har jag försått, allt jag har att erbjuda finns under den här jackan.

"Well now I'm no hero
That's understood
All the redemption I can offer, girl
Is beneath this dirty hood
With a chance to make it good somehow
Hey what else can we do now
Except roll down the window
And let the wind blow back your hair
Well the night's busting open
These two lanes will take us anywhere"

Världens bästa låt. Vilken känsla, man kan höra Roy Orbinsons stämma
i Only the Lonely medan Mary dansar fram genom verandan. Och allsången
i "show a little faith theres magic in the night..."

Det finns flera olika sätt att se på det här, på allt, nyanser, synvinklar, angreppspunkter. Kanske är det här en oväntad comeback, starten på ett nytt och livskraftigt flöde, ett nyvunnet förtroende för orden, eller något i den stilen. Men ibland kan det kännas som att gå runt och bära på ett stycke dött kött. Jag går runt och harångest över att jag inte skriver ner saker på papper, över jag inte tar mig besväret att krafsa ner spridda kråkor utan låter dem stanna i huvudet.