visst. jag tar en sil då och

då. än sen, va haru

med det å göra? jag varnar dej

mervin, om du inte lämnar mej ifred

kommer jag å skära upp dig lite till

vid det där ärret, hajaru? alltså

jag blir förbannad, kallaru mej det där

en gång till på ett vanligt

kafé så kommer jag bara klappa till

& sparka dej så du vet

att du lever, alltså jag tänker inte ens bli

arg, jag dänger bara

till. en gång för alla

var på din vakt

Lagen

Vissa saker är bara för märkliga. Jag hade tänkt skriva jättemycket för en stund sedan men den känslan är som bortblåst. Med endorfinerna rusande i mina blodådror efter träningen, en stum känsla av tillfredställelse och trötta muskelfibrer hade jag börjat skissa på ett inlägg.

Det är mörkt och kallt. Ibland känns det som om någon lagt locket på för det är bara grått var man än vänder sig. Det slutar aldrig regna och när det för ett ögonblick upphör tycks molnen ligga blytungt över oss. Ibland känns det som om vi är i ett gigantiskt laboratorium, hela kosmos.

Ännu är det långt till vårens återfödelse, innan uteserveringarna ligger tätt utmed gatorna och ännu ligger gatuprofeterna i ide. Det ger en chans att se Stockholm från en annan vinkel, se de små felaktigheterna som gör staden till min utgångspunkt i världen. Betrakta ljusen i fjärran, neonskyltarnas rike, tågen som tycks tävla mellan Gamla Stan och Slussen. En annan värld.

Vintern kanske är ett nödvändigt ont, inte vet jag.

Det behöver inte alltid vara så djupt. Ibland räcker det så här.

Om man inte har levt i en bubbla det senaste året har man säkert hört talas om svininfluensan. Just, det svininfluensan. Smaka på ordet, känn på det, visst låter det...hmm...säg... svinit, smutsigt. En svag smak av bacon kanske. 
Saken är den att den kommer och den går inte att stoppa. Hur du än gör, hur mycket alkogel du än dushar i på morgonen och hur mycket du än undviker stora folksamlingar så kan du inte komma undan. Det där viruset har bestämt sig för att plocka oss en och en och vi har absolut ingenting att säga till om. Verkligen, jag går och väntar på att dö när som helst. Vilken sekund som helst händer det, man bara lämnar kroppen och så är det ett tomt skal kvar. Det är jag övertygad om, rädda sig den som kan! Det är som när alla skulle ha livbåten på titanic och dem där idioterna fortfarande står och spelar fiol eller vad de nu gör, de tror väl att de ska dö en ärofylld död men herregud! Ge mig livbåten för i helvete! Vadå kvinnor och barn? Har aldrig hört talas om det, vilket påhitt. Nymodigheter, dagens ungdomar, ge mig BÅTEN! NEJ DU FÅR INTE FÖLJA MED!

Det är som med galna kosjukan, minns ni det? Jävlar vilket liv det blev och under ett halvår vågade ingen, inte en själ, utom dem som inte visste bättre, äta en biff som inte var så genomstekt att den var fullkomligt svart. Jag åt grönsaker i flera månader, i helvete att massa prioner ska få käka upp min hjärna. Massor med människor gjorde detsamma, ett tag var vi alla vegetarianer och jag tror aldrig kossorna varit så glada och belåtna. Fatta Kossan Mu, tänk att söta Kossan Mu kunde ta livet av dig! Eller Doris, den där kossan på som gick på SVT efter bolibompa. Herregud! Var är världen på väg?

Det läskiga är att kossorna gjort sitt nu, de har haft sitt roliga och det har vi uppenbarligen också. Vi har skickat upp män på månen och någonstans däruppe sitter flera amerikanska flaggor och påminner om mänsklighetens bedrifter. Vi har skickat upp en gigantisk LP-skiva i guld tillsammans med en megafon som talar om att vi, människan, kommer i fred. Det säger den, på typ en miljon olika språk. Så om någon därute talar svenska så lär dem förstå. Såvida det inte var en skåning som fick stå för det svenska bidraget. Nu när man tänker efter, det kanske är därför vi inte lyckats få kontakt. TACK NASA!

Det jag försöker säga är att svinen kommer att ta över. Alldeles för länge har de mättat våra magar och gjort oss feta och lata med sina underbara revben men nu har dem fått nog och revolutionen står för dörren. Smittskyddsinstitutet har försökt lindra vår oro genom att tala om att det minsan heter den NYA INFLUENSAN. I helvete heller! Det är SVINinfluensan.

Om tio år har grisarna tagit över allt. Då äter de människospjäll på fredagar som de handlar på ICA. Och DÅ är det grisarna som har skickat GRISAR till månen och tagit bort alla våra flaggor och ersatt dem med egna. Med KLÖVAR på! Och då är det grisarna som har skickat upp en bergssprängare i det oändliga för att etablera kontakten vi aldrig lyckades få. NÖFF, NÖFF, NÖF, NÖ, NÖFFF kommer att att låta i etern.

Herregud, det är jag fullständigt övertygad om. Det är deprimerande, jag som alltid trodde att dem utbildade hästarna skulle bli vår undergång. Glöm 2012 och naturkatastrofer och annat skitsnack, alla med vett i huvudet fattar att det riktiga hotet kommer från ladan. Eller närmare än så, det är bara att titta ner på tallriken med den smaskiga spjällen.

Jag tror jag håller på att förlora förståndet. Hjälp!

Hmm, jag blev hungrig av att skriva. Undrar om det finns bacon kvar. Ah, Halleluja!

Vattnet ligger nästintill spegelblankt framför mig. Stranden, detta sommarmecka är ödslig och tom. Ännu dröjer det några månader innan den får fastna mellan någons tår och ännu dröjer det innan fiskmåsarna cirkulerar över våra huvuden som inför livets festmåltid.
     Jag kisar lite, de tusentals ljuskällorna tvärs över vattnet skapar ett konstverk i novembernatten. Någonstans, i närheten, hör jag ett dovt mummel, som om någon talar med mig men min blick är altjämt fixerad vid ljusen. Jag studerar hur somliga reflekteras i mälaren och försöker hitta något ljus som släcks. Om det finns liv på andra sidan. Jag tänker att varje ljus, varje glödlampa, varje bilstrålkastare som far föbi Essingeleden, varje neonskylt är ett liv.
     Jag uppfattar bara ett svagt brus, en svårtydd sång, ett meddelande som sänd i koder. Som om radiomottagaren fastnat mellan två kanaler. Jag tänker på årstiderna, på sommarens skönhet, på hösten och skiftningar i lövens färger, på den mörka och kalla vintern och på vårens pånyttfödelse. Jag tänker på Stockholm, på alla timmar i tunnelbana och den hatkärlek som präglar min relation till staden. 
     Jag låter blicken vandra över västerbron, jag söker själar, någon som är vid liv, ett möte. På det första och sista spadtaget, de väldiga bjälkarna som utgör den magnifika konstruktionen. På början och slut. På byggnadsrådsmöten och ritningar och på ankorna som är kvar i det kalla vattnet. På ett glas som går i kras.
     Mina fingar känns stela och jag märker att jag börjar frysa. Det spelar ingen roll, ju kallare jag blir desto mer värms jag av min lysande framtids våldsamma låga. Jag är en myra som klättrar uppför ett träd, men jag har tappat bort mig, jag vet inte vilken gren jag ska till, jag vet inte min plats.

Jag tänker på Thunder Road, på ord jag tappat längs med vägen. På svårigheterna med att skriva och smärtan i den vackra. Jag tänker på att våga släppa taget och låta håret fladdra i vinden. Jag är ingen hjälte, det har jag försått, allt jag har att erbjuda finns under den här jackan.

"Well now I'm no hero
That's understood
All the redemption I can offer, girl
Is beneath this dirty hood
With a chance to make it good somehow
Hey what else can we do now
Except roll down the window
And let the wind blow back your hair
Well the night's busting open
These two lanes will take us anywhere"

Världens bästa låt. Vilken känsla, man kan höra Roy Orbinsons stämma
i Only the Lonely medan Mary dansar fram genom verandan. Och allsången
i "show a little faith theres magic in the night..."

Det finns flera olika sätt att se på det här, på allt, nyanser, synvinklar, angreppspunkter. Kanske är det här en oväntad comeback, starten på ett nytt och livskraftigt flöde, ett nyvunnet förtroende för orden, eller något i den stilen. Men ibland kan det kännas som att gå runt och bära på ett stycke dött kött. Jag går runt och harångest över att jag inte skriver ner saker på papper, över jag inte tar mig besväret att krafsa ner spridda kråkor utan låter dem stanna i huvudet. 

 

Jag har funderat på att skriva ner lite tankar om fredagens konsertupplevelse men jag kan inte hitta rätt infallsvinkel. Självfallet vore det mest logiska att bara börja och låta orden komma till mig efterhand. Så har det fungerat tidigare och jag ser ärligt talat ingen anledning till att det inte skulle vara så nu. Just nu kan jag bara säga att det var en upplevelse med stort U. Har levt i ett töcken sedan dess och jag känner mig helt matt.

Återkommer med ett inlägg senare. Nu ska jag boka biljetter till en annan spelning i New Jersey i oktober. Giants Stadium som rymmer 80 000 åskådare ska rivas och Bruce och E-street band ska göra en avskedspelning. Det ser ut som om jag kommer sitta på ett flygplan till New York i oktober.

En ung Bob Dylan sjunger att tiderna förändras. Att det är dags att börja simma innan man sjunker som en sten och att den som är snabb nu senare kommer att långsam. Dylan är idag en klok men tillbakadragen gubbe, han verkar vantrivas i kändisskapet och jag klandrar honom inte. Som sagt, tiderna förändras. Det visste man redan då.

På många sätt verkar vi leva i en tid full av kriser. Vi har klimatkrisen, finanskrisen, fordonskrisen, bankkrisen och den där jävla influensan som hotar att utrota varenda levande organism inklusive telefonförsäljare och glassbilar. Alltså jag menar svininfluensan, fanskapet som hittades i Mexico och som senare spreds till USA och senare till Europa och Sverige (!). Det hela är ganska komiskt faktist.

Det är som med galna kosjukan. Fast då visste hysterin inga gränser och hela världen tycktes stå paralyserad inför vad som verkade vara vår slutliga öde. Allt på grund av helt vanliga kossor. Helvete, jag slutade till och med äta kött ett tag. Var övertygad om att elaka prioner redan hade sugit sig fast på min hjärna och åt upp mig långsamt och att jag skulle kollapsa ur ett tomt skal någonstans mellan matten och samhällskunskapen. Fy fan, jag har nog aldrig varit så rädd för något i hela mitt liv. Under en månads tid åt jag bara sallad och morötter. Om jag kunde resa tillbaka i tiden hade jag nog sparkat mig själv i röven

Jag sitter på balkongen. Den milda vårsolen gör sitt bästa för att värma min frusna vinterkropp. Från gården hör jag barnskratt och från köket alldeles intill ljudet av min mamma som skalar potatis. Bägge dessa ljud har en lugnande, nästan hypnotisk inverkan. Barn som otåligt och något våghalsigt testar sina vingar på klätterställningen och morsan som nynnar på någon Lugna Favoriter-låt. Jag tittar på mina mina vader och lutar tillbaka huvudet. Lyssnar på förortens vardagsdramatik från en bakong som nästan är lika stor som mitt rum, men här finns inga böcker på skeva bokhyllor, inga idolporträtt bara ljuden från gården nedanför. Här man man inte höra Springsteens vuxna stämma i "Candy's Room", inte Dylans i "Lay Lady Lay", ej heller Stings i "Seven Days.

Jag har tagit mig tid att se. Att sitta här i vårsolen och studera den cocktail av liv som utseplar sig nedanför. Försöker hitta ett rörelsemönster i barnens spontana leka, ser hur ängsliga föräldar med jämna mellanrum sticker ut huvudet för att kasta en blick på sina barn. Jag ser paraboler riktade åt samma håll, som om de tillbedjer samma gud. Jag ser kvinnor och män som går förbi med barnvagnar och julgransbelysning som envist hänger kvar i trädet nedanför. Det varkar som om jag har första parkett i livets drama.